Regn, regn, regn.
Hur kan det regna så mycket på en dag?
Dags att tända lite ljus:).
Fredagsmusik? Passande The Flood med Katie Melua.
Ha en skön helg!
Jag såg ett program om Paul Simon i samband med Polar Music Prize häromkvällen. Han berättade om när han precis skrivit Bridge over troubled water och sen kom till studion och sa – Jag tror att jag har skrivit något riktigt bra. Men han tyckte att låten nästan kändes lite för enkel (When you’re weary, feeling small, when tears are in your eyes, I will dry them all…), men i efterhand menade han att det var just det som sen gjorde den så universell och tidlös. Vilket ögonblick det måste ha varit för honom när han skrev den. Att allt kändes så rätt, men nästan för enkelt. Det är väl så det är när mästerverk skapas…
Och den fantastiska tolkningen av Paul Simons America av First Aid Kit har väl ingen missat. Ett mästerverk i sig. Så här skrev Niklas Strömstedt på Twitter: ”Två flickor som sjunger stämsång rakt upp och ner. En låt från himlen. Ett sparsamt arr. ”America” med First Aid Kit. En tår i ögat.” Att se Paul Simons blick när de framförde den var rörande…
Ibland möter man personer med en ovanligt stark utstrålning. Som nästan är självlysande. Som verkligen vågar vara den de är. En sådan person mötte jag i författaren Elisabet Nemert. Hon kom och berättade om sig själv och sina böcker vid en säljkonferens på Svalan när en av hennes böcker toppade säljlistan i bokklubben. Måste erkänna att jag inte läst någon av hennes böcker. Ännu…
Men, jag glömmer aldrig när Elisabet Nemert klev ur en mörkgrön jaguar på natursköna Skeviks Gård där konferensen hölls. Iklädd en svepande knallturkos outfit. Att sedan få lyssna när hon berättade om sig själv och bakgrunden till sina böcker var magiskt – man fångades av varje ord hon sa. Och nu hittade jag ett utdrag ur hennes bok Ljusets dotter på meditationsguiden.com som så bra illustrerar hur olika vi alla är och vikten av att våga vara den man är…
Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära.
Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad.
Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga.
En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne: ”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan: ”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.
Har gjort om avskärmningen i vårt film/gästrum där jag tidigare i våras gjorde en makeover i film- och TV-delen. Det blev ett lyft. Förutom att de japaninspirerade panellängderna höll på att gå sönder känns rummet nu gladare, luftigare och mer harmoniskt! Tycker jag. De pastellfärgade gardinveporna kommer från Åhléns.
Före:
Efter:
Visst är det lätt att skjuta upp saker. Speciellt sådana man inte (tror att man) tycker är så roliga. Och ju längre man väntar, ju svårare blir de att ta tag i. Och visst är det skönt när man väl gör det där som man har skjutit upp och skjutit upp. Och skjutit upp. Det är sällan man är så nöjd som då. Att få saker ur händerna. Att bocka av to-do-listan. Check, check, check. Underbart!
Idag har jag haft en sån dag. Med min bok. Gått igenom sidor jag inte varit nöjd med som jag under sommaren tänkt, det här tar jag sen, och det här orkar jag inte ta tag i nu. Och idag har jag gått igenom och bearbetat flera av de där surdegarna – känns oerhört bra. Och det var lättare än jag trodde. När jag väl hade börjat gick det av bara farten. Det där berget man byggt upp finns ju oftast bara inne i ens eget huvud. När man väl tar det där första lilla steget och tar tag i surdegarna ÄR det inte så jobbigt. Det gäller bara att ta det där första steget… Låt inte surdegarna växa till imaginära berg – just do it!
Source: yourbestdress.tumblr.com via Mitra on Pinterest
Lyssna på fantastiska Sir Ken Robinson på TED talks – det mest visade Ted-föredraget sedan TED startade!
Source: pufikhomes.com via Maria on Pinterest
I helgen åker vi till goda vänner på vackra Vinön i Hjälmaren. De är redan där och lägger ut kräftburar ikväll. Känns urlyxigt att få äta färska kräftor imorgon kväll! Jag blir bara mer och mer förtjust i kräftor för varje år som går. Ska bli spännande att se om jag känner någon skillnad mot de frysta kinesiska förra helgen… De får min virkade korg med olivolja och chai-te från Gateau. Och ett inramat foto på deras familj när vi träffades i Altea i somras. Tur att jag hade några ramar undanstoppade…
Och så lite fredagsmusik. Bästa Norah Jones. Ha en härlig helg och ät mycket kräftor!
Efter inlägget Att välja kommer här en perfekt anekdot om att välja förhållningssätt i olika situationer. Berättelsen kommer från ett av de amerikanska ursprungsfolken.
En pojke var arg på en vän som hade varit orättvis mot honom och gick till sin farfar. Den gamle Cherokeeindianen sa till sitt barnbarn: Låt mig berätta en historia för dig. Jag har också varit mycket arg på människor som gjort mig illa. Men ilska sliter ned en, och den skadar inte ens fiende. Han berättade för pojken om kampen mellan två vargar som vi alla har inom oss:
- Den ene är ond, min son. Den ljuger och är arg, rädd, avundsjuk, girig, förbittrad och överlägsen. Den andra vargen är god, glad, kärleksfull, hoppfull, ödmjuk, vänlig, generös, ärlig och empatisk.
Pojken såg sin farfar i ögonen och frågade: Vilken av dem vinner farfar? Den gamle Cherokeeindianen log och svarade:
- Den du matar.
Source: asolai.info via Syble on Pinterest
Någon som kommer ihåg den där TV-reklamen om kattmat – ”När katten själv får välja”… den kanske går fortfarande? När jag jobbade på Svalan skämtade vi om att eftersom vi var den enda bokklubben som ringde upp våra kunder och de fick själva välja vilka böcker de ville ha (till skillnad från andra bokklubbar där man bara får böcker hemskickade om man glömmer att avbeställa), så kunde vi ha sloganen ”När tanten själv får välja”. Vi använde den aldrig…
Det finns så mycket val att göra, hela tiden, och ibland kan det vara skönt att slippa välja. Men en sak kan man och ska man välja. Sitt förhållningssätt. Välja hur man reagerar på olika saker och i olika situationer, så långt det är möjligt. Jag läser boken Att välja glädje av Kaj Pollak och jag lär mig mycket! Han skriver bland annat:
Einstein sa: En fråga vi alla har att ta ställning till är huruvida Universum är en fientlig plats eller en fredlig plats. Det valet är mitt. Universum är som det är. Omständigheterna är just nu som de är. Hur jag väljer att reagera på omständigheterna – det valet är mitt. Väljer jag att vara offer eller väljer jag att se möjligheter, dvs vara skapare.
Varje tanke jag har om verkligheten skapar antingen glädje, inspiration, nyfikenhet och balans i mig, dvs lycka. Eller någon form av störning, irritation, oro och försvagning, dvs olycka.
Exempel: Någon har tagit sista kaffet och inte köpt nytt. Jag blir tokig. Jag VÄLJER att göra mig själv tokig… eller inte…
Välj att se glaset som halvfullt, så ofta det går! Eller som Bob Hansson skriver - varken halvtomt eller halvfullt, utan bara helt perfekt (eller minsann så gott som fullt…).
