Att springa. En sensommarkväll.

Jag och J var ute och sprang igår kväll. Det var ett magiskt ljus, helt vindstilla och den där härligt höga luftfuktigheten som jag älskar. Såna gånger blir det en trippel upplevelse att springa – naturupplevelse, behagligt sällskap och träning! Och jag är så nöjd. Jag kan nu efter några månaders träning springa sex, sju kilometer nonstop, utan att behöva gå. Utan att vara helt slut. Tänk så bra. Det gäller bara att hålla det uppe när höststormarna börjar vina… Just det, jag ska inte tänka på sen, jag ska leva i nuet.

Men igår, när vi sprang, såg jag dom. Högst upp i en hög och smal björk. De första gula löven. Det var en både och-känsla. Ett litet uns av vemod. Som att sommaren bockar och börjar säga adjö. Tanken på att ännu en sommar snart har passerat (har man tur får man ju bara uppleva 80-90 stycken…). Samtidigt ger brytningen mot hösten en sån revitaliserande känsla av nystart. Nu vill man vill hålla kvar sommaren lite, lite till, och strax, få välkomna hösten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *