Kategoriarkiv: Läsupplevelser

Kristian Gidlund

Har precis tagit mod till mig och lyssnat på intervjun med Kristian GidlundVärvet som sändes för exakt tre månader sedan. Har ännu inte lyssnat på hans sommarprat eller sett när han medverkade i Babel. Ska ta mod till mig att göra även det. Har tidigare värjt mig från att lyssna. Men nu när han är borta känns det plötsligt lättare. Konstigt. Bloggen har jag tittat in på några gånger (som ju nu även finns i bokform) – och han skriver så vackert. Det märks att han nått 10 000-timmars-måttet.

Jag har hört några personer säga att det är ju hela tiden människor som drabbas och dör av cancer, så varför sådan uppmärksamhet kring det här fallet. Men de som säger så har inte läst det han skriver. Det han skriver slår an ända in i själen. Och ger perspektiv på hela tillvaron. Alla människors tillvaro. Och han har närmat sig det tabubelagda ämnet döden på ett sätt som ingen annan gjort. Som Kristian Gidlund själv säger i Värvet – vi pratar så sällan om döden i Sverige för då tror vi att vi inte kommer att drabbas. Då kan vi lura den. Men vi vet ju att vi kommer alla att drabbas. Pratar man mer om svåra saker blir de alltid lite lättare – även döden. Men det är så svårt… Tack Kristian för att du hjälpt  många en bit på den vägen. Döden är ju en del av livet. Men du fick ett alldeles för kort liv.

Ur ett av Kristian Gidlunds sista vackra blogginlägg:

Kristian Gidlund-09-19 kl. 13.11.03

 

Ja, visst gör det ont

tumblr_mffs9rEWKh1rlv7dpo1_500tumblr_ml4jwc8r141rdna9ko1_500tumblr_mlb0pnShTF1rmse6co1_500tumblr_ml6pm3R9iN1qbsrwpo1_500

tumblr_mhi295Ny1V1qac6sjo1_500

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                          och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                           som skapar världen.

Karin Boye

 

Snöflingor

Idag har vi snöoväder här i Åre. Lyckades ändå ta oss runt 7,5 km i längdspåret. Med felvallade skidor. Så nu är det välförtjänt inneläge och bokläsning. Hittade boken Snöflingor/Snowflakes, inbundna årehistorier/A collection of Åre stories i lägenheten. Som inleds med:

”Åre är en gråhårig dam, hon har varit med länge, sett och hört det mesta och njuter av livet, precis som du, som är gäst här. Hur var din första gång i Åre? Hur ser dina minnen ut? Kanske kan denna bok väcka en och annan snöflinga i ditt sinne till liv. Varsågod och njut.” Det är mysigt med en så pass gammal vinterby. Den 7 mars fyller till exempel Bergbanan från byn upp till Fjällgården 102 år. Åre är så mycket charmigare än Sälen där vi varit mest de senaste åren.

Jag var nog här första gången i gymnasiet efter att jag flyttat hem från Afrika. Med kompisar. Kommer ihåg att jag mest stod still i backarna och försökte se proffsig ut. Eftersom jag knappt kunde åka. Minns också den mysiga afterskin på Dippan. Här huserar numera Wallmans Salonger vilket känns lite synd. Dansade gjorde vi på Bygget och Country Club och båda finns fortfarande kvar. Kanske går vi på Country Club någon kväll innan vi åker hem för en nostalgi-tripp…

Hundar, hus och hjärtats längtan.

En riktig feelgoodroman har jag precis läst – Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon. Nästan så att man vill skaffa hund fast man är kattmänniska. Det här är Lucy Dillons andra bok utgiven på svenska, och eftersom jag gillade den här skönt mysiga lättlästa boken ska jag nu kasta mig över den föregående som stått i bokhyllan sen Svalan-tiden – Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Och sen ska jag läsa den nyutkomna Och så levde de lyckliga. Härligt att hitta en ”serie” med böcker av en och samma författare som man gillar. Så sa alltid kunderna på Svalan…

Utan att avslöja för mycket av handlingen (eller jo, läs inte vidare om du ska läsa boken…) i Hundar, hus och hjärtats längtan citerar jag några rader som visar lite på hoppfullheten som boken utstrålar. Trots att den till stor del handlar om den nyblivna änkan Juliet.

I slutet av boken håller Juliet och hennes nyfunna vän/kärlek precis på att plantera små körsbärsträd längs en minnesstig. Plantor som hennes syster i hemlighet drivit upp under Juliets första änkeår från skott som hennes döde make som var trädgårdsmästare hade lämnat efter sig.  ”…hon kunde redan se sig själv gå med långa steg genom snön i parken, med Lorcans hand i sin och hennes lilla hundflock springande i förväg med andedräkten som en rök i kylan. I hennes huvud var allihop på väg uppför kullen mot skogen där träden var tyngda av snö, men där nya knoppar redan gjorde upp planer för våren.” Och så är det ju. Det är bara att titta ut och se. Knopparna håller på och jobbar därute.