Ibland möter man personer med en ovanligt stark utstrålning. Som nästan är självlysande. Som verkligen vågar vara den de är. En sådan person mötte jag i författaren Elisabet Nemert. Hon kom och berättade om sig själv och sina böcker vid en säljkonferens på Svalan när en av hennes böcker toppade säljlistan i bokklubben. Måste erkänna att jag inte läst någon av hennes böcker. Ännu…
Men, jag glömmer aldrig när Elisabet Nemert klev ur en mörkgrön jaguar på natursköna Skeviks Gård där konferensen hölls. Iklädd en svepande knallturkos outfit. Att sedan få lyssna när hon berättade om sig själv och bakgrunden till sina böcker var magiskt – man fångades av varje ord hon sa. Och nu hittade jag ett utdrag ur hennes bok Ljusets dotter på meditationsguiden.com som så bra illustrerar hur olika vi alla är och vikten av att våga vara den man är…
Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på varsin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära.
Den ena av krukorna var vackert glaserad och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad.
Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fyllda av stolthet och tillfredsställelse över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dessa år fyllda av känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev till slut en plåga.
En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne: ”Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingenting till. Förvisso, har du aldrig med ett ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som din andra kruka kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker…”
Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor såsom hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan: ”Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftande blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den felfria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön, frön som du med ditt vatten har fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det som du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa våra olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill säga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen.
