Hundar, hus och hjärtats längtan.

En riktig feelgoodroman har jag precis läst – Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon. Nästan så att man vill skaffa hund fast man är kattmänniska. Det här är Lucy Dillons andra bok utgiven på svenska, och eftersom jag gillade den här skönt mysiga lättlästa boken ska jag nu kasta mig över den föregående som stått i bokhyllan sen Svalan-tiden – Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Och sen ska jag läsa den nyutkomna Och så levde de lyckliga. Härligt att hitta en ”serie” med böcker av en och samma författare som man gillar. Så sa alltid kunderna på Svalan…

Utan att avslöja för mycket av handlingen (eller jo, läs inte vidare om du ska läsa boken…) i Hundar, hus och hjärtats längtan citerar jag några rader som visar lite på hoppfullheten som boken utstrålar. Trots att den till stor del handlar om den nyblivna änkan Juliet.

I slutet av boken håller Juliet och hennes nyfunna vän/kärlek precis på att plantera små körsbärsträd längs en minnesstig. Plantor som hennes syster i hemlighet drivit upp under Juliets första änkeår från skott som hennes döde make som var trädgårdsmästare hade lämnat efter sig.  ”…hon kunde redan se sig själv gå med långa steg genom snön i parken, med Lorcans hand i sin och hennes lilla hundflock springande i förväg med andedräkten som en rök i kylan. I hennes huvud var allihop på väg uppför kullen mot skogen där träden var tyngda av snö, men där nya knoppar redan gjorde upp planer för våren.” Och så är det ju. Det är bara att titta ut och se. Knopparna håller på och jobbar därute.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *