Så fick vi äntligen träffa kissarna igen efter nästan tre veckor. De såg lite förvånade ut när de fick syn på oss och verkade tänka: Och vilka är ni? Så är det alltid med katter när man varit borta tycker jag. De är lite förnärmade över att ha blivit lämnade och har en attityd av: tro inte att ni bara kan lämna oss och sen komma tillbaka och tro att vi ska hoppa och studsa av glädje! Nänä, här är det vi som bestämmer när det är dags för lite tillgivenhet. Men den kom. På kvällen kröp Enzo upp i J’s morgonrocksknä och rullade ihop sig till en boll och spann som en motor. Och imorse följde Dino mig som en liten hund mellan brygga och sjöstuga och vårt hus här på Ljusterö. Ordningen är återställd men det var en liten omställning att byta hus igen…
