Midnatt i Paris

Tittade på filmen Midnight in Paris häromdagen och den har dröjt sig kvar hos mig. Jag hade sett den tidigare men ville se den igen tillsammans med J, eftersom vi båda har en faiblesse för de flesta av Woody Allens filmer. Omedvetet ville jag nog se den också för att bygga upp en parisstämning inför min och Estelles tripp dit nästa vecka… Märker att jag plötsligt börjat lyssna på fransk musik ocksåSmile

Men filmen i alla fall – den har en sådan där härlig småputtrig stämning som jag blir på så bra humör av. SvD gav den ett ganska mediokert betyg och jag kan väl hålla med recencenten till viss del, men är man ett Woody-fan så är man. Och jag skulle inte gå så långt som ”Så mycket smärtsammare är det då för en inbiten beundrare att konstatera att den kringresande Woody Allen så länge och så ofta har velat så litet. Men man vet ju att det plötsligt kan komma en Match Point eller en Vicky Cristina Barcelona, och så är allt bra igen. Här trampar han konstnärligt vatten.” Men jag håller helt och fullt med i inställningen till de två andra nämnda filmerna…

Tycker istället att den här bloggen beskriver filmen så som jag ser den; ”På ytan är filmen en humoristisk, nostalgisk och charmerande resa tillbaka i tiden,  men Allen har även lagt in en liten fundering över vikten av att leva i nuet. Filmen är definitivt också ett måste för alla Paris-älskare!”

Jag kanske är ovanligt positiv till Midnight in Paris också på grund av kontexten att jag såg den första gången på planet på väg till New York…

This entry was posted in Ett skönare liv and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>